
Det är så mycket jag saknar och så mycket jag skulle ändra på om jag kunde vrida tillbaka tiden 5 år. Det är så mycket jag hade gjort annorlunda. Jag hade aldrig svikit dig så som jag gjorde och jag hade aldrig utsatt dig för den rädslan jag gjorde. Det är så mycket jag vill säga till dig, men inget kommer någonsin ur min mun. Jag har alltid varit rädd för att göra dig besviken och det är precis vad jag gjorde.. 1000 gånger värre också. Det jag fokuserade mest på att inte göra hände och det var inte min mening. Jag vet inte hur jag ska ställa allt till rätta heller, för det kommer alltid att finnas där. Det är så många och så mycket som jag har försummat under en tid, den viktigaste tiden i mitt liv som jag vill ta tillbaka, men det går inte.. Varför kunde jag inte lyssna från början när ni sa att det inte var något bra!? Jag blir arg på mig själv och förstår inte hur jag tänkte.. Men det är väl så när man är ung o dum och ska sätta sig emot allt som alla talar om för en. Usch, jag skäms! Jag skäms varje gång jag ser dig eller pratar med dig och tänker hela tiden
Förlåt för allt jag har gjort, förlåt för att jag inte lyssnade. Snälla bli inte arg på mig. Varför kan inte allt bara bli som vanligt igen?? Jag vill ha tillbaka dig och jag vill ha tillbaka mig såsom jag var då. Ofta känner jag mig så otroligt ensam, fastän jag har massa människor runt om mig som pratar med mig och älskar mig, men jag känner mig ändå så sjukt ensam utan dig. Du har alltid varit och kommer alltid att vara mitt berg. Det starkaste och högsta berg jag någonsin har sett. Jag kommer ihåg när ni berättade för andra hur stolta ni var över mig och hur duktig jag hade varit någon gång, jag kommer ihåg hur jag satt och grät när jag hörde det, för jag kände mig inte så. Jag kan fortfarande gråta, men av lättnad. Som i somras när ni hade kräftskiva hemmma och jag berättade att Jag och Jonas förlovat oss. Då grät jag av lättnad, för du vart inte arg eller ledsen. Du sa ju grattis. Känner mig som värsta "tyck synd om mig" men det är faktiskt såhär jag känner och har gjort väldigt länge. Jag vet att du inte läser den här bloggen, men det är skönt att få skriva av sig. Nu måste jag sluta innan mina tårar tar slut igen. Jag älskar dig Pappa - du är världens bästa pappa! Även om jag inte säger det så ofta så tycker jag det ändå. Min superhjälte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar